Från byråkrati till empati:)...

I morse ringde Försäkringskassan...
Som tur var hade jag haft ett möte med chefen (kl 8.15) o kunde lämna besked (trodde jag). MEN, den kvinnliga handläggaren (finns det män på Försäkringskassan?) hade enbart en fråga: "Hur klarar du att arbeta 5h på två dagar o inte 2h på 5 dagar, såsom vi rekommenderar"? "Vi behöver ett läkarutlåtande på det här isf" Svart ridå:(..."Ja, förlåt men jag har läkarintyg o ingen har sagt till mig att det är så jag SKA jobba. Sa jag att jag var lärare (2h= en lektion/dag, fungerar dåligt i praktiken, schematiskt)? Med lång restid?"

Helt plötsligt var tonen en annan. "Lång restid" togs med o handläggaren ändrade sig: "Då har jag allt jag behöver. Då handlägger jag ditt ärende"...Jag: "öh, kanske dum fråga men varför behöver ni veta exakt tid o dag?" "Så att du inte förtar dig o får bakslag alltså så att rehabiliteringen fortsätter på ett, för dig, bra sätt".

Underbart, samtalet blev något helt annat o tog en positiv vändning. En stilla tanke jag fick: varför började hon inte samtalet med att fråga hur jag/vi hade tänkt då vi la upp arbetstiden. Istället för att "gå till attack" och begära läkarutlåtande. Tänk vad viktigt kommunikation är och hur man lägger fram saker och ting (sade pedagogen;-). Men jag kände att vi avslutade positivt o med det bästa:  att jag har mina pengar om 2-3 bankdagar (...inte ropa hej än;).

Mycket av min dag har gått åt till att prata, tänka o reflektera över min sjukskrivning, mitt jobb o planera framåt - urk; jag orkade knappt mina 5h idag:S. Utmattad o huvudvärk, när jag väl går hem kl 14...
Men det är många kollegor som kämpar med sin arbetsdag för att orka. Delar med mig av ett foto på livsnödvändig dryck för lärares överlevnad;). Dricker du inte kaffe? Börja;)...

(En kollegas skrivbord:p. OBS! Även plastmuggen är "kaffemugg")

 

...Väl hemma ser jag fram emot att krascha på divanen, men...
Selma (katten) hade fått Findus pyttipanna o inte mått bra av det, för den låg på golvet o på min matta - urk o usch. Vad det hästkött i, kanske;?
Så här är jag nu, efter att ha tvättat matta o skurat golv...vad var det nu jag skulle göra? Ja, just det - VILA:).

Så mina vänner - kram på er - det blir vila o sen en bra film, igen;).

Från teknisk analfabet till godkänd läsare;-)

Idag vaknade vi alla som vi skulle...
Idag har barnen "bytesdag" dvs deras pappa-vecka börjar (eller snarare pappa-dagar, onsdag em  till måndag morgon). Viktigt att det inte glöms någont snutte, nalle eller för den delen "nalles halsduk". Hualigen, den var pytts borta i morse och lill-tjejen blev inte så glad:/. Hm...har lovat att vända upp och ner på lägenheten, gör det sen...ORKA

Läkarbesök idag...
Det var INTE kul, jag kände mig jättekränkt och inte lyssnad på. Hysterisk föreläsning av läkaren angående Försäkringskassan och deras "policy". HALLÅ??? Kan jag hjälpa att jag fått en komplex hjärnskakning och att det tar sån j-la tid!!! Vill jag det- NÄ! Jag önskar inget hellre än att få jobba, men det känns som om hjärnan "kokar" och som om det är kolsyra i huvudet, för att inte nämna den ständigt återkommande huvudvärken:/. Det kändes som om läkaren inte lyssnade och jag krävde själv en remiss till neurolog och jag har självt tagit tag i sjukgymnastiken (ska kontakta dom igen, för dom tyckte inte att jag skulle gå dit, eftersom jag var i för dåligt skick och behövde vila!!). Så jag jobbar 25% t.o.m. nästa vecka sen ska jag upp i 50%, eftersom läkaren inte trodde att Försäkringskassan annars skulle godta min sjukpenningsansökan. Ja, jisses. Hoppas verkligen jag mår bättre om lite drygt en vecka än vad jag gör nu. Hur i h-e ska jag klara 50%, med ansvar för då två klasser och mentorskap i drygt en halv klass. Grrr...

Just nu sitter jag i kö till Försäkringskassan: 185 i kön var jag när jag startade och är nu på 75:e plats, med 35 handläggare som "jobbar på att hjälpa mig"...ja, det får vi hoppas för jag har inte fått några pengar, vare sig från dom eller försäkringsbolaget...nu börjar "bufferten" sina och paniken växa.

Nåväl, som rubriken säger så har jag ändå inte gett upp kampen om tekniken;-). Jag har idag stolt lyckats återskapa och lägga till min egen mobil i min bil (sen att jag hade lyckats avinstallera och radera ut den, kan vi glömma;-)...jag lyckades iaf få det att fungera igen). Ska tydligen akta mig för att hålla inne en "TALK-knapp" (sitter i ratten) för då raderas telefonens uppgifter...hm...kändes väldigt ologiskt och opedagogiskt men men lyckades guida mig igenom bruksanvisningen men den sög och jag använde "trial and error" istället;-)...heja Bluetooth!

Jag har också stolt packat upp mitt hemmabio/högtalarsystem. Små fina vita högtalare och en större sub (nä, jag tänker inte gå in på vad den gör och fyller för funktion;-). Det är iaf ett 5.1 system så nu när det dyker upp text på TV:n, längst upp till vänster: "Sänds i HD 5.1 ljud", så kan jag luta mig tillbaka och njuta;-). Har liksom inte fattat varför det stått där förut:p. Jag har skruvat upp två högtalare, placerat ut suben, samt skruvat upp centerhögtalaren och placerat ut två högtalare på vardera sida om TV:n. Behöver jag säga att det är för ****** mycket sladdar! Genomskinliga högtalarsladdar (Tack! Måste vara en estet som kom på det;-). När jag sen ska koppla in högtalarsladdarna och suben till förstärkaren blir jag lite lätt förvirrad (hjälp är på väg) men om det nu är någon som tror sig förstå sig på hur jag ska göra så varsågod...här kommer bilder;-)

Förstärkaren (som ej ingår i 5.1systemet)

 

Bevis:-)

 

Hur länge jag suttit i kö nu, 40 min och är nu nere på plats 10 i kön, vilken tur att jag kan fördriva tiden med denna blogg, något av det roligaste jag gett mig på. Jag har startat ett twitterkonto också, där känner jag mig inte hemma än...men det kommer. Kan söka mig på mitt namn och Bitterpedagogen:-). Eller så klickar du här: https://twitter.com/Bitterpedagogen

Tjohoo, nu är jag nog snart framme i kön...herregud, vad var det jag skulle fråga om??! ...

...ja, mina pengar? Hm...handläggaren kan se att ett brev (!) läs med snigelpost!!!! har skickats till mig idag för F-kassan måste veta vilka dagar jag ska jobba och hur mycket. MEN, herregud, kunde inte människan sagt det när jag ringde och sa att jag skulle börja jobba 25% (förra söndagen!). Denna handläggaren idag var mycket förstående och tillmötesgående och skickade meddelande internt till den person som arbetade med just mitt ärende. Så handläggaren skrev in mina stackars 5h måndag och 5h torsdag direkt via telefon - snälla kan jag få mina pengar nu då???

Usch, man måste verkligen vara frisk för att kunna vara sjuk...nu är mina hjärna helt slut och trött....vad skönt att barnens pappa kan komma och hjälpa mig (oss) med detaljerna...

Rrrring...hm...barnens pappa sen, han ska ju hinna hjälpa mig så nu blir det hämta barn på förskola och skola - förvirringen lär bli total;-).

Må gott alla - det ska jag göra ikväll när jag kollar på en grym film - MED GRYMT LJUD!!!
Kram på er!

Från väckning med klockradio till en fiskluktande andedräkt...

Vid fyratiden i natt vaknade jag av att lilltjejen kommer o kryper upp bredvid mig. Hm...vad trött jag är men måste upp på toa iaf. Är borta i max 3min, när jag kommer tillbaka är sängen helt ockuperad av en snart 6-årig tjej, som ligger på diagonalen o kattskrället på den lilla huvudänden som blir kvar!
Jag vänder om o kraschar i dotterns säng istället....hm...vad jag sover skönt o drömmer men, vänta nu...det luktar fisk o låter konstigt i drömmen. Sakta men säkert vaknar jag till o har Selma, katten, spinnandes o stinkandes fisk på väg att ge mig en morgonpuss-urk. Flyger upp bara för att inse att kl är 7.30 - vi har försovit oss. Nu måste jag tacka kattskrället för att hon väckte mig.
Huvudet känns sådär helt groggy o yr o supertrött:(. Barnen fattar att nu är det allvar o det gäller att samarbeta med mamma;)...
Nånstans på vägen bestämmer jag mig för att inte stressa o "gå upp i varv", för då mår jag ännu sämre och barnen blir lidande. En trekvart senare sitter påklädda, utfodrade (med gröt!), kammade och tandborstade barn i bilen. Vi kom bara knappt 10 min sent till stora tjejens lektion, kändes ändå helt ok.

Väl hemma lägger jag mig på soffan läser GP och känner hur tröttheten, yrseln och huvudvärken tar över, måste  sova...drygt tre timmar senare ca 12.30 vaknar jag bara för att inse att jag missat min tid till massören, pinsamt! Ett sms, som frågar, "Var blev du av?" Jag svarar och ber om ursäkt och berättar hur min "morgon" blev. Sov bort den:(...ja, det finns en anledning att jag är sjukskriven 75% och endast jobbar 25%.

Jag känner behovet av att gå utomhus, solen skiner, men jag mår ju sådär. Nä, strunt samma, promenera kan jag göra och det finns bänkar ut med slingan (jag har alltid funderat på vad f-n dom gör där, men nu vet jag- när man blir trött kan man sätta sig där;-). Jag är ute i solen i en hel timma och känner av att jag behöver vila emellanåt, ett sådant tillfälle är i vackra Brevik (nära tippen på Öckerö). Jag delar med mig av denna vackra vårvinterbild därifrån:

 

Nu ska jag snart hämta barnen och dagen har bara "rusat" iväg. Vad har jag fått "gjort"- ingenting! Jag som skulle dra sladdar och montera upp högtalarna mm i mitt nya fina hemmabiopaket, 5.1 (har jag lärt mig att det heter;-). Men vad f-n får väl bli kvälls/nattnöje istället:p.

 

Så kan det gå när man försover sig, har en komplex hjärnskakning och en katt (som man har gett färsk fisk till, kvällen innan) och tror att man själv ska "fixa" allt- vilket jag varken orkar eller kan. Framförallt inte orkar. Så barnens pappa gör en insats och ska se till att jag och hans två döttrar får bra ljud och kan spela cd-skivor i "riktiga högtalare"- tjohoo, det vankas disko i "radhuslängan" (näpp, tyvärr bor jag inte i radhus men väl i ett riktigt fint familjevillaområde, där typ jag är en promille representerad: frånskild ensamstående mamma;-).

 

Kram på er!

 

 

 

 

Från tre kapitel, 60 sidors prov - 1 kap, ca 25 sidor...

Idag fick jag träffa min åtta och ha en första So-lektion med dom (som stöd). Det kändes bra att träffa dom igen och dom verkade uppriktigt (!) glada att se mig. Härligt med den bekräftelsen:D. Det är nyttigt att vara "elev" ibland, som yrkesverksam lärare. Efter lärarens inledning vad eleverna skulle göra på lektionen så fattade jag "nada" och flera av eleverna såg ut som frågetecken. "Vilka papper? Vilka frågor? Vad ska vi göra?", "hallå!!!? Frustrationen var hög hos somliga och själv kände jag mig pinsamt dum, för jag fattade faktiskt inte själv vad vi skulle göra:o).

NÄ, här kände läraren i mig att "nu får jag ta kommandot". Således: Jag får reda på att det vankas prov v.10 - "60 sidor och tre kapitel, fröken". NÄHÄ! svarar jag och känner paniken växa (inte f-n tänker jag ha ett prov på 60 sidor, en mardröm från hell att rätta men framförallt en hemsk mardröm för eleverna). Dom visar mig ett handskrivet kopiert papper på kapitel och sidor som ska tas upp i deras prov. Jag, med risk att köra över vikarien, tar en whiteboard-penna,  skriverpå tavlan vilket kapitel som ska fokuseras på och att det är DET som det blir prov på. De andra två blir lite "parantes". 23 st mycket lättade elever pustar ut och en nöjd och glad fröken och en något tilltryckt;-) men förstående vikarie. Att vara vikarie och inte fått information eller olika informationer är inte lätt. Men han hade tolkat det som att min 8:a skulle ha ett prov på 60 sidor, det finns inte min (eller deras!) värld. Jag ändrade abrupt och bantade ner det till ett kapitel ca 25 sidor- basta;-).


Tre enkla saker, som mina elever uppskattar på mina lektioner, har jag lärt mig idag:

1. Ange vilket ämne de har och sluttid (en del elever vet inte vilken lektion de är på och de vet nästintill aldrig när den slutar, ett skönt sätt att slippa frågan "när slutar vi?"
2. Använd whiteboardpennan och tavlan till att strukturera upp lektionen, gärna punktform eller 1,2, 3 osv.
3. Avrunda alltid lektionen, sammanfatta, "idag har vi tagit upp....bla...bla...". Nästa gång ska vi....bla...bla...Vänta sen och be om absolut tystnad (innan de får gå) och det går oftast vädligt fort att få tyst i ett klassrum då (de flesta elever vill sluta och gå till nästa lektion eller få sin rast;-).

Hm...när jag införde den här rutinen, slaviskt, med ovan nämnda klass trodde jag aldrig att effekten skulle bli så stor men gud nåde om jag inte håller den rutinen. "Hallå, Catrine/fröken (det är förvånansvärt många som fortfarande säger fröken;-) du har glömt skriva på tavlan; sluttid och vad vi ska göra...."sorry, ska genast skärpa mig", svarar jag.

Med en stor portion självironi , humor och glädje så kommer man långt
(inte bara i yrkeslivet;-) och glömt inte:
Först relation - sen lektion;-).

Nu ska jag ta mitt ansvar och vara en ansvarsfull mamma och servera en underbar kulinarisk upplevelse: blodpudding, stekt potatis och bacon;p


Kram och ha en bra kväll och glöm inte Dicte på Tv4:-)

Mindre bilar o köer när vägskatt infördes, yeah right...

Den längsta kön jag sett på länge:(, nu har jag inte kommit med på två färjor. Hoppas jag kommer med den tredje. Känns sådär att komma för sent till första morgonlektionen med
min klass. Men jag är ju elev som sitter längst bak, så varför inte;).

Jag har överlevt en intensiv helg, men känner mig jättetrött:S. I fredags var ju jag iväg med kidsen, på dan, och jag inhandlade ett hemmabiopaket, vilket barnens pappa har hjälpt oss att "välja ut" (lite utifrån pris och behov, en djungel;-). Ska fixa med jobbarkompis alt själv o koppla ihop allt, skam den som ger sig. MEN, det har visat sig att den förstärkare som jag fick med mig i bodelningen inte pallar dagens teknik (5.1 optichs och annat som jag ger f-n i, det ska bara funka;-) så den kan man skänka/slänga (nån som vill ha den?). Lämpligt nog så har barnens pappa köpt en ny igen så jag tar den "nygamla", den har ingen fjärrkontroll men det är ju bara att skaffa sig en "multifjärrkontroll och programmera den" - say no more;-) - RIDÅ!

Idag har jag en sämre dag, känner mig jättetrött och har ont i huvudet, ingen matlust och illamående:/. Jag kanske tog mig vatten över huvudet när jag tog hem varsin kompis till barnen och hade fyra härliga tjejer i lägenheten. Dom har lekt jättebra och jag gjorde pannkakor och det kändes helt ok, sen blev det fullständig "tvärnit" och jag kände mig helt slut. Satte på mig hörselkåporna och flydde in till min lilla "kajuta" (mitt sovrum, en omgjord klädkammare). Bara för att upptäcka att min säng var upptagen av Selma, katten, som också hade flytt in dit för lite lugn och ro;-).

 

 

 

Jag känner att jag måste "slå näven i bordet" i nästa vecka och kräva någon form av aktiv rehabilitering av min "hjärna", det finns träningsprogram mm och jag vill komma till en specialisten om nu inte vårdcentralens läkare klarar att ge mig hjälpen. Eller kanske måste man vara elitidrottare och ha privat sjukvård/läkare för att få "rätt hjälp":/. Jag ska iaf hänvisa till nedan studie och Sanny Lindström, hans och mina symptom är klockrena - kunde inte beskrivit det bättre själv. Klicka gärna och kolla in de olika länkarna...då får ni en viss förståelse för "min värld".

 

/Kram på er :-) och håll till godo:

En intressant studie kring hjärnskakning, den rör hockeyspelare men är väl intressant för oss andra "vanliga sportutövare":
http://www.svtplay.se/klipp/1049398/ny-metod-for-att-laka-hjarnskakningar

Här beskriver hockeyspelaren Sanna Lindström (Färjestad) sin huvudvärk, sviter från hjärnskakningen:http://www.svtplay.se/klipp/1045348/sanny-det-blir-nastan-som-en-panikkansla-i-huvudet

Här är hela intervjun från SVT Sportnytt torsdagen den 21 februari 2013:
http://www.svtplay.se/klipp/1045375/sanny-lindstrom-talar-ut-om-tuffa-hjarnskakningen

Här beskriver Sanny Lindström sin upp och nergång i tillfriskningsprocessen. Från att känt sig ok och bra några dagar till kraftig huvudvärk, kräkningar och ilfart till sjukhuset. Jag känner igen mig, speciellt det här: "dom hittar ingenting", "det syns ingenting" och "inga synliga skador". Nä, och ändå mår man så dåligt:
http://www.svtplay.se/klipp/1045342/sanny-det-har-varit-javligt-tufft

Från 80-tals partypingla till bromskloss;)

Suveränt rolig fest igår, kammade hem 1:a pris, mycket beroende på min jacka från 1987, London:). En stor skillnad mot mitt 80-tal då och nu är: jag är en trött, hjärnskakningsskadad, förkyld och helt nykter småbarnsmamma;). Som dessutom KÖR till festen t/r.

Det skulle inte skett 1987, hade inte körkort o det var en enda lång jakt på dryck till festen man skulle till o klassresan i London...där flödade drycken på alla barer, som vi då (många av oss) hade åldern inne för:P.

När jag frågade en kollega om han skulle med på festen igår sa han; nä, orkar inte köra o vara nykter (bor långt bort). När jag berättade att jag skulle köra o vara nykter så sa han: "där jag kommer ifrån kallar vi sådana för bromskloss" - ridå;). Kram o fortsätt trevlig kväll. Jag njuter, se bild:).

Första pris på 80-tals festen, "bästa kläderna"

Rolig fest. Jag var bättre på filmquize än musik, kom jag på;). Vad det är? Axelvaddar så klart, ser du inte det;)?

Det ljuva 80-talet:)

Från trött ensamstående mamma, som fick stå ut med McDonalds lekrum, barnvagn i ryggen, andras bråkiga barn, egna bråkiga barn; syskon emellan,  till partypingla från 80-talet;)...få se hur det här slutar:P

Kram på er o hå en bra helg<3

Hälsosam lunch - i behaglig stressfri miljö;)

Efter läkarbesök med båda barnen...och lämnat in bilen på handtvätt, haft två "tålmodigt icke-bråkande" barn väntandes på en ren bil - var det dags för lunch...ett antal toalettbesök senare så kommer så den kulinariska, hälsosamma och dietvänliga maten, håll till godo o låt er inspireras;).

Första lektionen - från elev till häxa;)

Härligt att träffa alla elever igen -  så mysigt att "bara vara". Sett ur perspektivet "eleven" längst bak;) dvs jag, kommer  ett foto:)

 

Så hur gick första lektionen då? Ja, jag kom inte ihåg alla namn o snurrade till det o glömde av saker...men mina söta elever bara log o sa sina namn o påminde om vad det var jag skulle göra/hämta etc:).
Men, hm...några hade bytt platser o satt inte där de var placerade...hm...pratade i munnen på varandra och lyssnade inte på läraren (vikarien) puh...vad trött i huvudet jag blev.


SÅ, till slut kunde jag inte hålla mig o gick in i min "lärarroll": "Sätt er på de platser ni är tilldelade, räck upp handen, var tysta när någon annan pratar". 100%-ig respons o man kan höra en knappnål falla. Härligt! Bredvid står en snäll vikarie, som får stå ut med att jag "tog över" - HÄXAN ÄR TILLBAKS, om än bara på 25% - TJOHOO! Jag riktigt känner att jag har "kraften" ("the Force") o "då kööör vi..."

Eller...

Njae, jag kanske inte har häxkrafter iaf, vid närmare eftertanke....för då kanske jag hade kommit ihåg att stora tjejen hade klassfest. Ja, jag vet, jag slängde igen locket på laptopen (hur böjer man det?) vid 16-tiden igår, skrev att jag skulle skicka iväg stora tjejen på klassfest. Jag går sen o dricker vatten, äter mellanmål o glömmer helt av det. Lugnt o fint hämtar jag på fritids o möter en annan mamma på skolgården: "jaha, Thyra ska också hem o byta om till klassfesten?" (kl 16.39) - ridå:(
Kl. 16.40...jag rusar in o hämtar stora tjejen på fritids, ringer dagis från bilen (bluetooth) o säger att jag hämtar lillasyster senare pga ovan fadäs.
17.05: En glad tjej, med finklänning på, godispåse o dricka i handen, tillbaka på skolan, JAG hann (eller nästan iaf;).

och...det där med att man kunde höra en knappnål falla när jag "tog över" lektionen, är kanske en någon liten överdrift...men bara kanske;-).

Så, med närmare eftertanke så är jag nog ingen häxa ändå;)...imorgon vankas det personalfest -
med 80-talstema -jippi, det var ju då jag var som...hm, just det hur var jag då? Fortsättning följer o bild på mig från 80-talet utlovas, hualigen:P. Jag bara hoppas att jag inte glömmer av att jag skaffat barnvakt, sagt att jag ska komma på festen och att klä ut mig, vi håller tummarna;-).

Kram på er o ha en skön kväll!

Selma 8mån är väldigt nyfiken på vad jag håller på med (hon är en korsning mellan norsk skogskatt och svensk bondkatt:D

Snurriga och glömska jag...

Vilken tur att jag kom ihåg att jag startat den här bloggen;-)...

För nu är det så att diagnos "hjärnskakning" har utvecklats till en något mer "komplex hjärnskakning". Symptomen är flera men bla. huvudvärk (kommer och går "migränliknande"), ljud-och ljuskänslig och minnes-och koncentrationssvårigheter. Hm...en av mina läkare (har träffat 8 olika läkare vid 6 olika tillfällen) frågade: "Finns det inga andra uppgifter du kan göra på ditt arbete?". Jag svarar: "Jag jobbar på en 6-9 skola en s.k. "högstadieskola. Det är svårt att få det ljus-och ljudanpassat där;-)". Efter drygt två månaders sjukskrivning så har jag nu börjat jobba 25%. Det innebär 5h en em och en fm i veckan. Hoppas jag orkar så många timmar i sträck, annars får vi splitta upp mina stackars timmar på 3 dagar istället.



Ja, så här ser INTE min arbetsdag ut;-)

Första arbetsdagen...

Möte med min chef, det gick förvånadsvärt smidigt och snabbt(!). Hon verkade ha tänkt igenom och förberett sig innan och det var ju jättetur för jag hade ingen aning om hur mycket och när jag skulle jobba. Jag gick till mötet, totalt oförberedd och ej "påläst" och inga egna förslag och idéer på hur jag skulle jobba. Tack, chefen, för att du löste det så bra för mig.

För jag gick upp på morgonen, åt frukost, körde barn 1 till skolan och barn 2 till förskolan och sen körde jag till färjan(för att komma till jobbet måste jag åka färja till fastlandet dvs Torslanda). Väl på färjan så blir jag försjunken i min mobil och tittar inte upp förrän jag känner att färjan lagt till. "Hm...har dom gjort om vid färjeläget? Vad konstigt det ser ut...men, herregud, vi är ju inte på Lilla Varholmen, vi är på Bohus-Björkö! I Ett par sekunder får jag PANIK och tror att jag på något sätt, i mitt förvirrande tillstånd (med snurrig och glömsk hjärna) har tagit "fel färja" (vilket man inte kan göra från Hönö, däremot från fastlandet så kan man ta antingen Hönö- eller Björkö-färjan). Då inser jag att det står en ambulans med blåljusen blinkande, som snabbt kör av färjan med plattan i botten. "Skönt", tänker jag, "det var inte jag som var galen, färjan hade gjort en avstickare till Björkö för att lämna av ambulansen i ett brådskande ärende". Sen drabbas jag av mitt dåliga samvete...hur kan jag tänka "Skönt", när någon på Björkö behöver en ambulans så akut att vår färja måste åka dit först och sen åka till fastlandet och låta oss köra av till vår "normala vardag". Sänder en tanke till den patient och de anhöriga som var drabbade den morgonen <3 (Hjärta, som inte verkar fungera i detta programs skrivkod, hm...måste lära mig hur jag importerar symboler till texten).

Bildkälla: http://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/907545/images/2011/det_vo1_163679772.jpg

Var det något slags "tecken"? Att min första arbetsdag kännetecknas av att färjan åker en avstickare, med ambulansen i akutärende, ja kanske det...om man nu tror på ödet eller andra högre makter styr våra liv. Jag tror på en salig blandning av en massa saker;-). Jag tror på Gud, ödet, mig själv;-) och då menat att jag tror att jag kan styra mitt liv till en viss riktning men att jag inte kan styra allt (det är ju väldigt uppenbart med tanke på att jag har tre längre relationer bakom mig, räknat från 18 års ålder) och nu är skild (tack o lov enbart en gemensam pappa till båda barnen;-).

Men, kanske ändå, ambulans-färja-situationen får mig ändå att tänka till lite. Under alla mina år som jag har bott och levt på Öckerö så kan jag enbart minnas ett annat tillfälle då färjan gjort så. Det är inte jättevanligt att just samma individ (läs jag) råkar ut för den situation. Budskap från ovan? Ja, kanske. Jag lovar och svär härmed heligt att jag ska "ta det lugnt" och "skynda långsamt" då det gäller min rehabilitering. Jag har nämligen en tendens att vara otålig då det gäller mig själv. "Va, fan, kom igen nu kroppen, vad är detta? Varför orkar jag inte hålla ihop ens i 4h, första arbetsdagen?" Jag får huvudvärk och det känns som hjärnan "kokar", blir blek och ljudkänsligheten sätter in. Dags att gå hem. Min chef tittar lite oroligt på mig och säger: "Du måste säga till om det blir för långa dagar, då får vi splitta upp dina timmar på 3 dagar istället". Själv går jag till bilen och känner mig livrädd och misslyckad, herregud...orkar jag inte ens med 4h på jobbet, jag har inte ens varit inne i ett klassrum. Jag har enbart varit på chefens kontor, mitt arbetsrum, elevcafét och personalrummet. Vad var det som gjorde att jag blev så helt slut och dålig igen:/? Kanske var det alla intryck, ljud och kravet på att vara positiv och trevlig, engagerad lärare, som min hjärna inte orkade riktigt. MEN, det kändes bättre efter vila på kvällen (då barnen somnat;-) och idag har jag sovit och vilat hela fm. Nu känner jag mig helt ok, faktiskt. Mycket tack vare min nära vän som knackade på och "väckte mig" kl. 11.30 (dåsade i sängen, hade precis vaknat. Håret på ända och det rosa nattlinnet var på).


Ja, när man inte kan åka till Asien så får jag nöja mig med...

Lunch med kinamat...

Min underbara vän, vi kan kalla henne V, står i dörren med hämtmat från kinarestaurangen (Jo, vi har en sådan, ligger i Klåva Hamn och heter Risbaren), det luktar gudomligt! "Jag tänkte att du behövde lite lunch". Denna underbara människa hade chansat att jag var hemma (hon visste att jag var "hemma" och ej på jobbet) och struntat i att jag inte svarat i telefon och helt sonika åkt hem till mig ändå! Härligt och underbart! Jag hoppar in i duschen, vi äter en supergod kinalunch och vi pratar på det härliga öppna och varma sätt, som bara nära vänner kan göra. V - du förgyllde min dag och jag är så glad att du inte brydde dig att jag inte svarade i telefon. Jag hade satt den på ljudlös för att slippa "pling"-ljud mm och därmed sov jag helt ostört och mår nu som en liten prinsessa;-).

Inför min andra arbetsdag, imorgon...

Känns helt ok att gå till jobbet mellan 12.00-17.00 imorgon. Jag ska närvara vid min egen klass lektion SKV (Skolans val, vilket kan innebära Olweus-antimobbningsprogram och/eller annan Livskunskap) och mentorstid. Blir en bra mjukstart, att träffa min härliga sexa och prata lite med dom igen är som "balsam för själen". Jag arbetar efter min egen devis: "Först relation - sen lektion". Det innebär att jag gör allt för att skapa en bra och trivsam relation till mina elever, dom sinsemellan och som klass.

Många har ställt mig frågan: "Hur har du orkat jobba under din separation/växelboende/skilsmässa?". Men det är ju just det som har hållt mig uppe - mitt jobb. Jag hade min nia i våras, då jag hade det som kämpigast, och dom hade jag ju haft i fyra år (sen dom började sexan). Jag var helt öppen och ärlig mot dom och jag tycker att jag fick ett fantastiskt stöd och uppmuntran från dem. Några av dem letade lägenhet till mig (urgulligt!) eftersom jag berättade om mitt bostadsbekymmer (finns inga lediga lägenheter i Öckerö kommun och socialtjänst etc gör ingenting för att hjälpa en bostadslös förälder i kris). Så, alltså, en ny liten sexa i höstas, som jag har lärt känna och känner jättemycket för. Härliga goa killar och tjejer och jag ser fram emot att få lite bekräftelse imorgon (herregud, tänk om dom tycker att det varit skönt att jag varit borta;-) och känna mig "viktigt". För är det något jag har insett så är det att min identitet, min självkänsla och självförtroende har fått sig en rejäl törn av att bara "gå hemma" och inte göra något annat än vila (i början fick jag inte titta på TV, sitta vid datorskärm, läsa mm).

Med förhoppning och försiktig tillförsikt...

ser jag fram emot min första "lektion" (jag går in som stöd, ansvarar gör min vikarie) imorgon, inte utan en eller ett par "fjärilar" i magen; har jag kvar "glöden och känslan för jobbet? och framförallt: kommer jag ihåg "mitt jobb", har jag glömt deras namn (usch, hemska tanke)?

Ha en bra em och kväll - själv ska jag lämna och hämta min "stora" tjej på hennes första klassfest (åk1), en spännande händelse för henne (och för mig, hjälp! Jag börjar få stora barn;-).

 

 

Vem är jag?

....Så vem är jag?
Som bloggens titel antyder en pedagog, kanske inte lika bitter i yrket som privat;-). Mina inlägg ska ses med glimten i ögat och inte tas bokstavligt - allt är inte svart eller vitt i min värld :-). Inläggen kommer att handla om både mitt privatliv och mitt yrkesverksamma liv.

Så börjar livet efter 40? Ja, på många sätt gör det det; jag är mer vuxen (vad det nu är?!), självförsörjande, färdigutbildad (blir man nånsin det i dagens kravfyllda samhälle?), hittat mig själv (förhoppningsvis).

Men så händer det saker som gör att man kanske; blir sjukskriven och "lönen" blir ett skämt, måste vidareutbilda mig (för att ha kompetens enligt gällande lagstiftning), tappat bort mig själv i "provseperation" (på prov för vadå? för vem? JAG VILL INTE!), växelvisboende och delande av villa mm, "betänketid i 6 mån" (gällande lagstiftning för gifta med barn under 18 år), desperat jakt efter bostad på en ö med begränsade möjligheter och en kommun som inte tar ansvar alls för att hjälpa separerade/skilda föräldrar. När tiden kommer då skilsmässan "kan lagligt gå igenom" så vet varken jag eller mannen (pappan till barnen) vare sig ut eller in: vad känner jag/han/vi? Orkar vi, vill vi...en jul som faktiskt var riktigt trevlig och mysig med hans familj men ändå? "Gnistan", var är den? Finns den? Ska den finnas efter 10 år tillsammans? Så det där med tilliten...när den väl fått sig en rejäl törn och knäck hos mig så har jag svårt att förlåta och glömma "gå vidare". Den gamla devisen: Lär dig livets svåra gåta: älska, glömma och förlåta"- njae, sorry funkar j-lgt dåligt för mig.

Så nu är jag här:
En jättefin hyresrätt, (privat hyresvärd i 2-familjshus) med kanonläge, nära bad, motionsslinga, altandäck (jo, jag har markplan) och i ett barnvänligt naturområde. "Vilken tur du har haft" - säger jättemånga och syftar förstås på att jag fått en bostad överhuvudtaget. "Javisst, har jag, jag trivs jättebra", svarar jag och innebords svär jag och har lust att skrika:
Vadå tur?! Ett kraschat äktenskap och känsla av att ha misslyckats -- ja, vilken tur jag har, verkligen!!!

Men så, sakteliga...så kan jag se och känna ljuset i tunneln...
Fast tunneln är väldigt krokig och har många avtagsvägar, men så småningom kommer jag att hitta fram till...ja, vadå? Ny man? Nytt hus? Nytt jobb? Vad f-n vill jag egentligen? Men vänta var jag inte efter 40 och vuxen och "hittat mig själv" - nähä, så jag måste börja om nu då?
Ja, fy fan "Vilken tur jag haft;-)".

Som pricken över i: jag halkar... på skolgården (under arbetstid), på en dold isfläck (härligt med nysnö - ja, i backen ja!) och slår i skallen och får en första diagnos; hjärnskakning. Detta var den 3:e december 2012....hm...jag är fortfarande sjukskriven p.g.a av detta...så fortsättning följer...kanske imorgon...om min hjärna orkar sitta vid skärmen...dagens dos är med råge måttad, för vem vet imorgon kanske jag inte kommer ihåg att jag påbörjat den här bloggen: för "Vem är jag"?

Kram på er och dagens ljusglimt i min "bittra värld" är: