En av mina närmsta vänner säger alltid till mig: "Du är som en boj - osänkbar - du kommer alltid upp till ytan igen". Vilken jättefin komplimang och jag vet också att den är helt ärligt menad, hon tycker verkligen det. Så börjar jag fundera...är jag det? Kommer jag alltid upp till ytan? Hm...just nu känns det något fastfruset runt min boj iaf;-). Efter mitt bakslag i förra veckan vad gäller huvudvärk (migrän), utmattning och ljus-och ljudkänsligheten, så känns det inte jätteuppåt. Jag vet hur hon tänker, trots två (hon har varit med mig genom två separationer och en skilsmässa nu också) så menar hon att jag alltid kommer upp till ytan med "huvudet högt" och ingen offerkänsla. Jag ser inte mig själv som offer utan som en vinnare (nåja;-). Jag har ju fått en chans att starta något nytt och där jag bor nu trivs jag jättebra, passar mig och tjejerna perfekt:-). Jag mår bra här och känner inte att jag är ett "offer". Blir jag ett offer är det stor riska att jag går ner mig i bitterheten och självömkan. Det passar mig väldigt illa. Visst, har jag perioder då jag känner mig mer bitter som t.ex. nu i skrivandets stund. Hallå? Var det nödvändigt att jag skulle få (komplex) hjärnskakning mitt i när jag/vi skulle bestämma oss om skilsmässa, skriva de slutgiltiga papprena mm. Mitt i juletid dessutom:/. Väldigt tur att jag hade köpt alla julklappar helgen innan hjärnskakningen. Men ändå...ensamstående och sjukskriven, mitt i den här j-la kalla vintern och nu vårvintern. Jag vill jobba heltid (ger mest pengar), kunna "gå ut" utan att behöva tänka på öronproppar, solglasögon (vid mulet!) och hur länge jag kommer orka vara med (läs fram till ca 24-tiden).
Men då tänker jag så här istället: vilken tur att det var juletid då många var hemma och kunde hjälpa mig; vänner, hyresvärd(ar), familj, barnens kompisars föräldrar mm. OCH vilken tur att det INTE var sommar för fy f-n för stekhet (nåja;-) sommarsol och starkt ljus och värme. För det är ju så att jag mår ju sämre av starkt ljus, ljud och värme också tydligen. Sistnämnda har ju inte varit ett bekymmer men idag satte jag mig i lä och i solljus, blundade och efter ett par minuter kändes det som att hjärnan skulle koka:(. Ärligt talat så varmt var det inte! 4+grader...hm, det är knappt tre månader kvar så åker jag till varma Spanien i två veckor. DÅ SKA jag vara helt bra (...men tänk om jag inte är det...?).
Hm, så just nu ser jag mig kanske inte som en "osänkbar boj" utan snarare något fastfrusen, men väntar på att få tina upp och bli helt frisk så att jag kan forsätta flyta med i tillvaron:-). JAG LÄNGTAR -
Längtar du efter något i så fall, vad? Dela gärna med dig i kommentarsfältet nedan (du kan vara anonym).

I lördags var det dags för släktkalas, storasyster fyllde 45 år (herregud, det måste innebära att jag är...ja, just det jag: yngre:D). Det skulle bli jättekul att få komma "ut" och träffa och umgås med vuxna och träffa systersonens tjej (som bor lååångt härifrån i vårt vackra och rika grannland;-). Hm...det går inte alltid som man tänkt sig, som bekant. Stora tjejen hade kick-off bowling med fotbollslaget, en helkul grej och viktigt att vara med på. Hon ville självklart gå dit. Började klockan 15. Lilltjejen hade simning med märkestagning (klädsim) kl. 14.20 i Torslanda (tänk färjan, köra, 40 min simning, duscha mm och färja tillbaka). Släktkalaset skulle börja kl. 14.30. Hur i h-e gör jag nu då? Klonar mig? Hm...det löste sig faktiskt väldigt bra. Stora tjejen åkte med en kompis dit, jag fick lämna henne hos kompisen lite tidigare så att jag hann färjan 13.50 så lilltjejen precis var i bassängen, duschad och klar kl.14.20 (då hennes simskola började). Syrran tyckte det var helt ok att vi kom "drop-in" till kalaset, hon menade på att det gör ju dom. Det gör dom ju faktiskt eftersom fotbollsmatcher, hockymatcher och dess träningar inte riktigt synkar ihop det med våra släktkalas;-). Så jag och lilltjejen kom till kalaset vid 16-tiden och då hade jag med mig en stolt 6-åring som minsann hade tagit ett simmärke, med kläderna på (underställ;-) och bogserat en kompis:-). Jag fick druckit kaffe, ätit tårta och kakor. Jag hade precis satt mig ner och skulle titta lite på Frölunda-hockeyn (självklart var TV:n på så vi kunde se den avgörande matchen mellan VF och Luleå). DÅ ringer det...det var fotbollstränaren som meddelade att stora tjejen nog var sjuk, hon ville hem för hon mådde inte bra:(. Så det blev till att packa ihop sig och åka hem. Det blev ingen mysig kvällssamvaro tillsammans med ungdomarna och andra vuxna utan istället blev det att ta hand om krasslig tjej och sen sitta själv och glo på någon film (kommer inte ihåg vilken). Bitter jag? Nädå, det blev bara inte som JAG hade tänkt, fast det blir det ju sällan;-).
Bildkälla:
Men, men det kanske var det jag behövde? Lugn och ro en kväll, så försvinner huvudvärken, kanske? Näpp, jag vaknar på söndagen (igår) och har huvudvärk, det bådar inte gott. Jag som hade fixat barnvakt till i eftermiddag för då skulle jag till Hyppeln på tjejmiddag (med fd gamla grundskoletjejklasskompisar -långt ord;-). Men, men vila kan jag ju göra innan. Lilltjejen åkte till en kompis och skulle vara där i flera timmar och leka (TACK!) och stora tjejen satt och pysslade, ritade och spelade. Men sen fick hon för sig att hon skulle öppna en julklapp och sätta sig och skapa sin egen barbieklänning ("ej för barn under 3 år"). Hm...javisst, hon packade upp lådan tittade på bilderna och hämtade allt som de visade sig att det behövdes: sax, gem, knappnålar mm). Jag tittade lite skeptiskt på gemen, vad ska man med dem till? Nåja, det visar sig väl i bruksanvisningen/mönstret...eller hur? Det fanns INGET mönster eller någon bruksanvisning. Det fanns överhuvudtaget inget mer än tyget, barbiedockan och den klänning dockan hade på sig i paketet. Så en mycket trött och seg mamma med huvudvärk hjälper sin dotter. Nu hör till saken att jag INTE tycker det är kul att sy, ett nödvändigt ont. Nä, jag är inte dålig på det, tycker inte det är kul helt enkelt, så är det bara (inga analyser tack). Jag var mer än träslöjdstjej - för det älskade jag och det tycker jag fortfarande är kul (TACK, för att jag hade förmånen att ha Bert-Ove Lundqvist i slöjd, en underbar lärare och människa). Men, vad gör man inte för sin dotter;-)? Så efter tjugo svordomar och ett sammanbrott (ilska!) så blev då klänningen "klar" (ni ser inte fusket med gemet i sidan). På bilderna fanns inte nål och tråd med alls, jag fick då f-n inte ihop klänningen utan att använda nål och tråd. Annars körde vi det enkelt och klippte ut formen och ja...döm själva, på bild ser den riktigt fin ut;-).

Kolla in bilderna på det som INTE var i paketet (tyget var med)
Jag fick en nöjd och glad dotter och vi begär oss ut på en promenad, utan mål. Det är första gången jag "bara promenerar" med dottern utan att man ska göra något. Hon frågar: "ska vi gå slingan?" och jag skänker en tacksam tanke till att jag bor så bra, parallellt med en motionsslinga. "Självklart säger jag. Men det blåste motvind (KALL!) så vi gick åt andra hållet, det är ju slingan där också. Vi stannade till lite på vägen och vi hittade lite andra roliga saker att titta på. Däribland den fastfrusna bojen ovan och man kan se mycket kul med havsis och effekterna av att kasta en sten på isen, som inte spräcker utan fastnar, nästan igenom. Solen skiner och vi har det härligt, bara den stora tjejen och jag. Dessutom får det den effekten att jag mådde lite bättre i huvudet och kände hopp om att kunna orka åka till Hyppeln och vara lite social. Särskilt rolig kände jag mig inte, men det är förmånen att få komma till det tjejgänget - dom känner mig väl, en del av dem sen lekis/förskola (vad hette det egentligen?). Då gör det inget att jag inte känner mig på topp. Vi bestämmer att det vi ska träffas hemma hos mig nästa gång, lär bli en udda veckohelg, då är jag barnledig och i maj borde jag väl orka och vara fit for fight:-).
När jag hämtar lilltjejen på förskolan (dagis) så har hon en stor nyhet att berätta: "Titta mamma", säger hon och visar fram nåt litet vitt korn inplastat och fint. "Vad är det"? frågar jag. Hm...men "Älskling det är ju din tand!" Så var ännu en milstolpe tillryggalagd, lilltjejens första tand hade tappats under frukosten och nu ligger den placerad i ett glas med vatten och det finns någon som verkligen väntar på tandfén (hon är lite tveksam till dess existens men tror "lite i alla fall;-)".
Bildbevis:-) och en stolt sexåring:D
Jag hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll:-)
Kram på er! Själv ska jag (och katten;-) titta på Dicte på TV4, grymt bra dansk serie.